Bea Szenfeld är ju för rolig. Hon lovade att presentera sin nya avskalade stil och så inleds hela showen med en konferencier som går upp på estraden. Han står där och vankar av och an och hälsar oss välkomna med stora gester och orden: "Jag är ombedd att stå här i egenskap av italienare". Italien var alltså temat på visningen. Sa han. Så jag ställde in mig på glamour och svala mörkhåriga skönheter i sjal och piffiga klänningar. En återhållsam stil i en evig sommar liksom. Men så blev det så där för mycket, som vanligt. Som en scenograf eller attributör som leker modevisning.

Gröna trikåer, små paljettkjolar i rött och svart, blåvitrandiga klänningar i Carin Wester- stil. Rosklänningar i äkta kitsch-stil som markeras med sidenband i rosett. Puffiga skjortor i rosa och asymmetriska ärmar. Rökrockar!

Italien var så långt borta. Snarare låg stilen närmare en vräkig amerikanska som leker smaklös italienska. Men bara att se kläderna är ett konststycke mellan alla pudlar som dras in i barnvagn och telefoner, cyklar, skottkärror och annat som tas med ut på catwalken. Jag lämnar lokalen med en mättnadskänsla, det där var för skojigt för mig.

Trots det vill jag ge en eloge till Bea för att hon alltid lyckas genomföra sitt koncept från början till slut. Ingenting är omöjligt.

Och tack för bästa soundtracket; musiken från festen i filmen "Breakfast at Tiffanys"

I jakten på den märkliga mannen har en av mina käraste uppgiftslämnare grävt upp att han tydligen är en excentrisk miljonär från Amerika som brukar åka på visningar i Milano, men i år kom han till Stockholm. Han bor i L.A och gillar att hänga med modeller. James Goldstein är hans namn.
Det spekuleras även i att ormhatten skulle kunna vara i laxskinn. Eventuellt färgat i guld.