Gunnar Elmgren, journalisten, informatör och motorman, Lidingö, har avlidit i en ålder av 64 år.
Som journalist kom han att arbeta hos de största tidningarna i Sverige, som motorredaktör i Expressen, Svenskan och Teknikens Värld.
Efter många år som motorjournalist bytte han sida och arbetade med public relations för bland annat Renault, Volvo och Mercedes-Benz. 1989 anställdes han som förbundsdirektör i Svenska Bilsportförbundet (SBF) och stannade på denna post i sju år som följdes av uppdrag inom den internationella bilsporten, främst i FIA Historic Motor Sport Commission där han valdes till dess president 1993. Han var också en av grundarna av Racerhistoriska Klubben.
Hans närmaste är hustrun Helen och dottern Victoria samt brodern Ragnar med familj." (från hd.se)


Vill ägna detta inlägg till min vän Victoria och minnet av hennes far Gunnar.

Begravningen eller ska jag kanske säga avskedet skedde idag den 15/2-07
Kyrkan var fullsatt av säkert 250 sörjande.
Jag satt med min mor och några fler av vicis vänner på tredje raden, och ja... stor grät. När vici som en liten ängel skred in i kyrkan till klockorna tillsammans med sin närmaste familj var det som att någon öppnade en kran bakom mina ögon. tårarna sprutade. Det kändes så overkligt att heenes pappa låg där framme. Man hade valt dom mest underbara låtar vilket inte gjorde det hela lättare.
När det var min tur att gå fram till kistan visste jag inte vart jasg skulle ta vägen. Bara efter halva den underbara sermonin hade jag förbrukat ett helt paken näsdukar.

Jag har själv tidigare arbetat med prästen som häll i sermonin så allt blev så personligt. Vi pratade senare om den gång jag var med ut i skolorna på lidingö och raggade konfirmanddeltagare. Han skrattade och sa att det året fick det många anmälningar, fler killar än vanligt.



Minnes stunden hölls på tekniska museét med all rätt då vicis pappa var mycket intresserad av bilar, båtar och tekninken.
Jag minns den gången vici ringde och sa "Jenny klä dig varmt vi ska ut med vår gamla lilla sportbil." sagt och gjort. lite motvilligt satte jag mig i den lilla bilden visci sa att jag inte skulle va rädd...nä nä hon hade haft körkort i 14dar och det fanns inget bälte...nä jag va inte rädd eeeh..

De jag vill att du vici ska veta är att du alltid är välkomen till mig även om vägen kan kännas krokig ibland. För jag finns där, vare sig du vill eller inte!




Love you!